Om jag skulle ge råd till en kvinna som funderar på att skaffa barn genom provrörsbefruktning med ett donerat ägg, skulle jag säga att hon ska göra lite research, men inte för mycket. Läs bloggar om ämnet, men inte för många. Ge ditt sinne tillräckligt mycket att tänka på utan att överväldiga det med alla olika åsikter i ämnet. Välj en fråga och hitta två motsatta reaktioner på den. Sluta sedan forska och låt din hjärna arbeta.
En av mina största farhågor när jag övervägde att skaffa barn med en annan kvinnas DNA var om jag skulle knyta an till barnet. Jag läste på lite. Jag minns att jag fastnade för Desperate Housewives-stjärnan Marcia Cross kommentar: "När en kvinna blir äldre får hon ägg från en äggdonator, vilket inte gör barnet mindre vackert eller perfekt." Även om hon inte hade erkänt att hon hade använt en äggdonator för att få sina tvillingar, så tröstade detta uttalande mig. Jag läste också en blogg av en kvinna vars citat jag har använt många gånger, parafraserat: "Vem säger att min genetik är så överlägsen? Jag kanske gör mina barn en tjänst genom att låna gener."
Sedan läste jag en blogg från en kvinna som hade svårt att knyta an till sitt barn som kommit till med ett donerat ägg. Hon sa att hon hela tiden såg bilden av donatorn i sitt barns ansikte. Det har gått fyra år sedan jag läste den bloggen, men det var inte förrän nyligen som jag insåg hur mitt sinne hanterade den informationen. När jag fick bilder på den donator som vi till slut valde tittade jag på dem en kort stund, uppskattade dem och lade sedan undan dem för att aldrig titta på dem igen.
När jag nu ser in i ansiktena på mina tre vackra barn som blev till med hjälp av den donatorn, ser jag inte de fysiska egenskaper som de delar med äggdonatorn. Jag ser min man och jag ser mina barn. Jag ser till och med lite av mig själv.
Vårt DNA blandades ju trots allt i min livmoder. Under däggdjursgraviditeter utbyter mamman och fostret DNA och celler i en process som kallas mikrokimerism mellan fostret och mamman. I en studie av kvinnor som hade dött i sjuttioårsåldern fann man att över hälften av kvinnorna hade manligt DNA i hjärnan, troligen från när kvinnornas söner låg i livmodern. Manligt DNA upptäcktes också i kvinnors blodprover. Det är inte bara fosterceller som har hittats i modern, utan även moderns celler har hittats i fostret.
Jag vet att alla mammor som får barn med donerade ägg har olika erfarenheter. Jag hade fördelen att ha ett av mina egna genetiska barn att jämföra med erfarenheten av att få barn som tillkommit med donerade ägg. Är det någon skillnad i hur jag känner mellan min äldsta son och hans tre yngre syskon? Ja, det gör det.
Den största skillnaden är förmodligen den genetiska spegel som min äldste son håller upp och i vilken jag kan se mig själv. Även om han inte är särskilt lik mig känns så många av hans beteenden och attityder bekanta. Jag vet instinktivt hur jag ska hantera några av hans svårare stämningar eftersom jag också har upplevt dem. Jag vet när jag ska uppmuntra vissa intressen eftersom de är mina intressen.
Min interaktion med mina två döttrar och yngsta son är annorlunda. Den genetiska spegeln saknas, men jag känner en djup uppskattning för de intressanta och begåvade människor som de är, och som är så mycket bättre än jag på många sätt. Min treåriga dotter är mycket smart och språkbegåvad. Hon är också otroligt fysiskt kapabel. Hennes lillebror är en riktig kraftkarl och har en förmåga att se vem som helst i ögonen utan att blinka eller rycka till. Deras syster är den sötaste eldsjäl jag någonsin stött på, så smidig och uppmärksam.
Med min äldre son känner jag en sorts äganderätt. Med mina andra tre barn känner jag öm respekt - och så mycket tacksamhet. Jag känner mig oerhört privilegierad som får vara deras mamma, vara en vägledande kraft när de växer och delta i deras redan fantastiska liv.
Utöver det har jag fortfarande en mycket intim kontakt med mina yngsta barn på det sätt som människor naturligt relaterar till varandra. Min äldsta dotter har ett behov av att göra uppror, inte på ett illvilligt sätt, utan på ett sätt som ger henne energi och livskraft. Det förstår jag. Min yngsta dotter behöver mycket tillgivenhet. Det förstår jag också. Min yngste son förstör allt, tycker att det är roligt och tittar på sina föräldrar för att få bekräftelse på att de också tycker att det är roligt. Japp. Jag förstår det.
När vi precis hade fått två barn, varav det ena är mitt genetiska barn och det andra inte är det, oroade jag mig ibland för min relation till min dotter, det yngre barnet. När jag pratade med mina vänner och min familj brukade jag kalla äggdonatorn för min dotters "biologiska mamma". Men när jag kände mig obekväm med uttrycket tänkte jag på hur min dotter växte i min livmoder och hur hon inte skulle existera utan mig. Jag började kalla äggdonatorn för "äggdonatorn". Ord spelar roll.
Nu när min dotter är äldre och jag har ytterligare två barn som tillkommit med de embryon som skapades i den första omgången IVF behöver jag inte längre lugna mig själv. Jag är de här barnens mamma, och det är bara jag - och min man - som kan ge dem den förståelse, de kramar, den disciplin och den kärlek som de behöver. Det finns inte en enda skillnad mellan hur mycket jag älskar mitt genetiska barn och hur mycket jag älskar mina andra barn. Jag älskar dem alla intensivt och med samma styrka.
Även om jag aldrig ser vår äggdonators avbild i mina barns ansikten tror jag att vår donators karaktär är tydlig i mina barns personligheter. Enligt äggdonationskoordinatorerna på fertilitetskliniken var vår donators största drivkraft att tjäna andra. De beskrev henne som livlig, kvick och energisk. Jag känner av den här unga kvinnans storsinthet, humor och intellekt i mina barn när de växer och utvecklas. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som har fått hennes gener i min familj.
Varenda en av mina graviditeter, även om de var svåra i fyrtioårsåldern, var full av härlig förväntan. Varenda en av mina förlossningar var den bästa upplevelsen i mitt liv. Att hålla alla mina fyra barn på mitt bröst på sjukhuset var heligare än någon religiös ritual. Nu har jag fyra barn som är fem år och yngre, och det är inte lätt. Men det är djupare och mer tillfredsställande än något jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Under min tid som singel visste jag inte att man får lika mycket, eller mer, än man ger när man har barn. Vart och ett av mina fyra barn, oavsett om de är genetiskt släkt med mig eller inte, är min lärare. Varje barn älskar mig utan förbehåll, oavsett om jag förtjänar det eller inte. Jag kan inte längre sopa min frustration, ilska och ångest under mattan eftersom det påverkar min relation till mina barn. Mitt skratt har mer än fyrdubblats och min allmänna lyckonivå är en ljuv tillfredsställelse. För mig är mina barn fyra av de vackraste skapelserna på den här planeten.
Enligt min mening finns det ingen tvekan. Om man inte kan få barn med sina egna ägg så adopterar man eller så genomgår man IVF med donerade ägg. Nettovinsten är så mycket större än någon form av kostnad. Och när du kramar om ditt barn för att sova varje kväll kommer du att tacka din lyckliga stjärna för att du har sådana omätbara rikedomar i ditt liv.
Så till den kvinna som funderar på äggdonation: gör din research. Men sluta innan någon annans negativa uppfattningar skadar en annars optimistisk syn på dina egna möjligheter. Beväpna dig med den information du har, tacka universum för den moderna vetenskapen och gå vidare med mod och tillförsikt. Bara livets mest värdefulla upplevelser väntar.
